Allt oftare hör vi hur bra meditation är för oss. Hur vi ska ta hand om vårt inre barn, jobba med våra skuggsidor och leva mer i linje med oss själva. Det finns podcasts, kurser, retreats och ett konstant flöde av välmenande råd – ofta levererade med en självklarhet som antyder att svaret redan finns där, om vi bara gör rätt.Problemet är bara att det ”rätta sättet” varierar kraftigt beroende på vem du frågar.Ska vi släppa taget och bara tänka let them?Eller ska vi sätta tydliga gränser och stå stadigt i oss själva?Ska vi räkna ner från fem och bara göra det vi skjutit upp – eller är det viktigare att lyssna inåt, dra i handbromsen och tillåta oss att sakta ner?Råden är oändliga. Och de motsäger ofta varandra.Visst kan den här mängden perspektiv vara inspirerande. Den ger oss friheten att välja det som faktiskt fungerar för just oss. Men den väcker också en annan fråga – en som sällan adresseras:Har spiritualitet blivit ännu ett område där vi förväntas prestera?En plats där vi känner att vi borde meditera.Att vi måste utvecklas.Att vi gör ”fel” om vi inte gör det på rätt sätt, tillräckligt ofta, eller tillräckligt autentiskt.Jag frågade er på Instagram om ni känner prestation kopplat till spiritualitet – till exempel en känsla av att man måste meditera, eller att det finns ett korrekt sätt att vara spirituell på. 7 av 10 svarade att känslan av prestation definitivt var uppenbar och att det finns en övergripande osäkerhet av att göra fel. Men saken är den, det går inte att göra fel. Det som fungerar för dig, fungerar för dig. Spiritualitet behöver inte placeras i fack, det behöver inte handla om snygga formuleringar eller att ständigt leta efter sådant som behöver åtgärdas hos sig själv, eller andra. Det viktigaste är det som fungerar för DIG! Jag är så nyfiken på att höra era tankar kring detta, när känner du dig som mest närvarande, har du någonsin upplevt press i spiritualitet och hur tror du vi kommer ifrån den delen? Dela gärna i kommentarerna.
